i detta nu, men jag lever. jag är här, kvar. på något sätt. men jag var inte beredd på att bli lämnad ensam med en atelje. var inte tränad för att bli min egna chef. men jag gjorde det. på ett av landets största företag med en av landets bästa tjejer. en tjej jag inte visste att jag behövde men som fått mig att skratta var dag de senaste två månaderna. och jag hann aldrig bli orolig eller rädd. det var och är fyra produktioner som måste bli klara. och trots att jag aldrig haft så mycket ansvar eller inflytande i mitt liv så längtar jag var morgon efter att få sätta mig vid mitt tillskärarbord i ateljen och börja en ny och sjukt spännande dag. och det mina vänner, gissar jag är min räddning.