har haft det tyst runtomkring mig i snart tre timmar. så himla skönt. har sytt på min gardin och suttit framför datorn och kvällen har tagit över lägenheten så jag tänder värmeljus för att kunna se. jag känner mig stabil. har hjälp den bästa av vänner idag och sytt utan fingerborg. ätit ett kaffebröd och nästan hamnat i bråk. ja det hade blivit bråk om du inte tvingat mig att se bort och hålla tyst. och jag får fina sms som kommer så långt bort ifrån att det knappt är europa längre.
jag ska laga mat och se på en film. och äta dom där chipsen.

fast häromdagen hände det igen. åh fan fan fan. en kvinna i 55-årsåldern gick förbi mig på gatan och log mot mig. och tiden stannade. och jag tänkte dom förbjudna tankarna "det där måste vara min mamma". som om jag var tio år igen. som om jag fortfarande trodde att jag levde i en lögn. hur jag då återvände minst en gång i veckan till museet för att komma i närheten av kvinnan som jobbade där och som jag med stor och stark säkerhet trodde var min mamma. jag tänker inte så längre. trodde jag. men långt därnere finns det. för ingen kan väl egentligen förstå att ens allkäraste moder valde att ta sitt eget liv istället för att få vara en del i mitt.
nej jag tänkte väl det.