LOSING MY RELIGION

står i hemköpkön för att betala ingredienserna till de lammfärsbiffar jag ska bjuda min pojkväns vänner på ikväll. på bandet ligger två krukor timjan och mannen i kassan ler av förtjusning och säger "åh så starkt och gott dom luktar". jaha, ja "vad bra, själv har jag inget luktsinne så jag känner inte det, men vad bra" svarar jag innan jag betalar och packar ihop mina saker.

det har nu snart gått sju veckor sedan olyckan. huvudet gör inte längre ont men jag märker att jag är långsam i mitt tänk och har svårt att koncentrera mig. det gör inte så himla mycket, faktiskt. det värsta är ju trots allt förlusten av lukt och smak.
det är ingenting jag går och tänker på och jag har väl nästan lärt mig leva med (vafan, nej det har jag inte). men det är jobbigt, sjukt jävla jobbigt. det är mycket som inte känns värt längre. bjuder någon på godis, kakor eller annat tar jag gärna en bit men tackar nej till nästkommande då jag inte ser någon mening med att jag utan smak ska äta den när någon annan kan njuta av den. att gå på restaurang, som jag älskade, känns för mig nästan onödigt. visst, jag älskar att sitta vid ett bord med någon jag tycker om och dricka något och äta något men allvarligt, tänk bort lukt och smak och ja, precis.
laga mat till någon annan vågar jag inte. verkligen inte. aldrig.

men jag saknar nog lukterna mest. jag hade tidigare ett grymt bra luktsinne och då mitt minne aldrig varit bra har det varit med lukten jag kommit ihåg saker.
även inom materiallära. jag har alltid luktat och känt på tygerna för att fastställa dess kvalite. nu står jag som en femåring och måste lära mig på nytt.
jag saknar lukten av min pojkvän, av mina vänner och av mig själv. att lägga näsan mot niklas hals och känna värmen men inte lukten är frustrerande. att inte längre kunna känna doften av jennys nytvättade långa hår, precis innan det torkar. och kanske viktigast, att inte känna min egen lukt. jag har ingen aning om hur jag luktar. jag vet inte om jag luktar svett eller himmel. jag har självklart samma tvättrutiner som innan men ovetskapen om att inte veta gör mig så bubblande arg.

nu har jag som tur var folk i min närhet som tex niklas och jenny. dom har tålamod och är så förstående och´går gärna bredvid och viskar i mitt öra hur det luktar när vi går in på ett cafe, när regnet faller mot asfalten, när ett avloppsrör gått sönder (stäng munnen lisa, det är bajs i luften), när någon har för mycket parfym på vagnen, när någon har för lite osv. och dom smakar maten jag äter och beskriver den för mig och jag ler och tänker att det faktiskt går.

nu är det ju inte så att jag inte känner något alls. jag känner salt, surt och beskt. om det är i stora mängder. jag känner inte om något är sött eller sådär starkt men det kommer kanske. kanske. jag älskar fetaost och lever nästan uteslutande på salt och vinägerchips. jag äter dessa chips till huden i min mun frätt sönder. då tar jag en paus på några dagar och börjar sedan äta igen.
annars smakar det mest ingenting. ingenting eller jävligt oväntat obehagligt. kaffe och choklad är två sådana obehagliga saker. dom smakar båda sjukt beskt och otroligt äckligt just därför. och så känner jag väldigt lätt när något är väldigt kemiskt. tex skillnaden på olika vaniljglassar.

en sak som däremot är bra med att inte ha lukt eller smak är att jag för några veckor sedan stötte på en spya på nattvagnen och blev inte alls äcklad. det är ju nästintill otroligt.

ja.