IF YOU NEVER SAY YOUR NAME OUT LOUD TO ANYONE THEY CAN NEVER CALL YOU BY IT

idag har jag flyttat hem igen. min sjukskrivning är slut och jag har inte längre några stygn gömda i mitt hår. jag har varit i skolan och har äntligen fått sy lite igen och jag är hemma i mitt hem och har suttit i solen på uteplatsen och saknat dig och rökt och druckit te och tänkt att nu nu nu.
men jag är ensam ikväll. helt solo med mig själv och jag vet inte vad jag ska ta mig till. jag måste städa och jag måste gå och handla mat, det vet jag. men jag vill inte. utan smak och lukt är det inte kul längre. vill inte gå där och planera och tänka att åååh vad gott och komma hem och känna ingenting. gud alltså, jag kan inte beskriva. det finns inga ord i hela min värld som kan förklara hur det är att inte känna smaken av cigaretten, av svennetacos och min älskade pojkväns kyssar. allt blir till luft.

men så tänker jag att jag faktiskt lever. och jag börjar förstå att vad som hände faktiskt var allvarligt och att mitt liv hängde på en skör tråd och att alla maskiner satt fast i mig av en anledning och att det fanns en mening med att sköterskorna lyste mig i ögonen, tog pulsen och läste maskiner var femtonde minut i två dagar. och att jag aldrig fick en hjärnblödning. tack.

och i lördags drack jag en öl. den smakade kolsyrad luft.