_BLANK

så, i lördag efter jobbet mötte jag upp min kille och hans vänner på en klubb. vi dansade och hade sjukt kul och jag var så himla glad. sen minns jag inte mer. vaknar upp och märker att jag ligger i en operationssal och att två sköterskor syr i mitt bakhuvud. "sy fina stygn! jag är sömmerska!" hinner jag få ur mig. svart igen. nästa sak jag minns är en lång sjungande sköterska som kör min säng genom långa färglada korridorer. niklas håller min hand hela tiden. tillslut är vi framme på traumaenheten där jag tydligen ska spendera mina kommande tre dygn. jag kopplas till dropp och några andra maskiner och kan inte av egen kraft stå på benen eller röra huvudet. framåt småtimmarna på söndagsmorgonen får jag reda på att jag spräckt skallbenet och har en kraftig hjärnskakning. dom frågar vad som hänt och jag minns ingenting. och jag blir liggande i sängen. få sprutor mot värk och hjärnhinneinflammation. sköterskor som byter mitt dropp, frågar hur jag mår, mäter min puls och lyser mig i ögonen. jag får inte se på teve eller läsa. inte spela spel. så jag sover och sover, så mycket jag kan. huvudet känns som om det ska ta mitt liv och niklas ser så ledsen ut när han kommer med presenter och klappar mig över kinden. efter två dygn får jag börja äta och jag jublar. jag kan nu gå lite försiktigt och trycker i mig mackorna dom ger mig. det är när jag därefter tar en halstablett som jag inser att jag inte känner någon smak. inte heller lukt. jag får godis av mina besökare och stoppar bit efter bit i munnen i hopp om en smakupplevelse men lämnas besviken med smaken av ingenting. jaja, det går över tänker jag och äter vidare av sjukhusmaten. sköterskorna frågar ideligen om jag känner någon smak, nej. jag vaknar mitt i natten och tar en halstablett i smyg, men känner ingenting.
men så tillslut blir jag utskriven. neurologen gör ett sista test och förklarar att jag inte ska räkna med att få tillbaka lukten. jag vill bara hem. niklas packar alla mina presenter och kläder. vi pratar med läkaren och niklas fixar allt vi behöver. dom klipper imtt patientarband, kramar om mig och låter mig gå. och luften är frisk och huvudet gör så himla himla ont. och det är först när jag vaknar mitt i natten i min killes säng och kryper upp så nära honom jag kan för att lukta i hans nacke som jag inser att jag inte känner någon som helst jävla lukt och jag gråter och gråter och gråter och fan fan fan jävla mitt liv varför gör du såhär mot mig?