SEAGREEN SERENADES

häromdagen sa jag, på blodigt allvar, att mitt liv just nu är underbart. och jag tycker fortfarande att det är underbart och fantastiskt kul och jag är så glad i det och allt. men jag kommer inte ifrån den där klumpen i magen. den som alltid alltid börjar gro när saker är bra och fina. klumpen som menar på att snart smäller det snart smäller det snart smäller det! och jag kommer falla helt ensam rakt fram och just därför tänker jag att "äh, det här är nog inte så fantastiskt. jag klarar mig utan." och jag vill vända alla kinder till, knäppa jackan och återgå till det mer beräkneliga livet som jag känner till innan och utan och som jag vet inte kommer skada mig någonsin mer än vad det redan gjort. och jag vet att det är fel att tänka att det trygga men långsamt sårande är att föredra framför det underbara, fantastiska och magkittlande men jag är så sjukt jävla rädd att jag kommer bli liggande där på magen efter fallet och andas fan fan fan.