torsdag 1 oktober 2009

SHE SAID THANK-YOU-BYE-AND-SOLONG THEN HER FACE WENT BLANK

såg igårkväll ett program på teve om folk som privat opererat rygg och nacke mot whiplash. dom berättade att dom haft ont och att dom inte ville ha det längre. några stelopererade. jag tänkte på min fot och började gråta. sen grät jag hysteriskt och tänkte att jag alls inte vill steloperera min fot. att det kanske är cancer. att det gör så ont vissa dagar att jag inte kan gå och att det varit så i sju veckor. att min tid för magnetröntgen aldrig kommer. att ingenting är bra. ingenting.

2 kommentarer:

Anonym sa...

jag har haft det sådär, inte med foten men med andra kroppsdelar som vägrat sammarbeta och det är hemskt. det känns som att allt bara är åt helvete och som att det aldrig kommer att bli bra, men det blir det! stå ut!

Unknown sa...

åh, ja. jag står fan ut, nästan hela tiden iaf!